WHAT'S THE STORY? (MORNING GLORY)- OASIS

Historien om Oasis är så fylld till bristningsgränsen med syskonfejder, besvikelser, hybriser, rockstjärnemyter och (mer än något annat) kokain att det är lätt att glömma att Oasis en gång i tiden faktiskt bara var ett gäng stökiga killar från Manchester som gillade Beatles och sin mamma. Samt att spela rockmusik. (Alla recensioner som innehåller orden "en gång i tiden" bör föresten undvikas som pesten.) Oasis kom från ett samhälle där det bara fanns två utvägar: antingen så blev man alkoholist eller fotbollshulligan. Eller båda två. Den här bakgrunden löper som en röd tråd genom allt de gjort: i grund och botten handlar både Definetely Maybe och What's the story? om eskapism. Som all bra rockmusik är det en utväg. Även om bröderna Gallagher förmodligen bara skulle kalla mig för en fucking wanker om de läst det här.

En bättre kritiker har påpekat hur What's the Story? och dess föregångare fungerar som ett ofrivilligt koncept: från snorvalpar med stora drömmar till headlinenamn. Det märks ännu tydligare på What's the Story...: här har bandet släppt garden och den hedniska livsstilen (åtminstone delvis) för en relativt lugnare approach. Mixningen är mjukare, och stundtals ges det plats för stråkar och ballader. Yes, detta är skivan med Wonderwall.

I backspegeln är det svårt att riktigt förstå hur folk kunde bli så upphetsade över What's the Story. Brödernas låtskrivande har inte utvecklats märkbart från debuten, men energinivåerna har fallit drastiskt. Det gör det hela lite svårare att sugas med. Vi har fortfarande att göra med ytterst ordinär kött och potatisrocknroll, Rolling Stones utan blues och Beatles utan valrossar. Där ska det inte påpekas att det är något fel med det, för det är svårt att argumentera mot hur eleganta Wonderwall, Cast no Shadow och titelspåret faktiskt är. 
What's the Story är rockmusik, varken mer eller mindre. Men såhär i backspegeln kvarstår de fortfarande som en akt som gör allra bäst i att stanna kvar i det trygga 90-talet.
  • enskivaiveckanWHAT'S THE STORY? (MORNING GLORY)- OASIS

    Historien om Oasis är så fylld till bristningsgränsen med syskonfejder, besvikelser, hybriser, rockstjärnemyter och (mer än något annat) kokain att det är lätt att glömma att Oasis en gång i tiden faktiskt bara var ett gäng stökiga killar från Manchester som gillade Beatles och sin mamma. Samt att spela rockmusik. (Alla recensioner som innehåller orden "en gång i tiden" bör föresten undvikas som pesten.) Oasis kom från ett samhälle där det bara fanns två utvägar: antingen så blev man alkoholist eller fotbollshulligan. Eller båda två. Den här bakgrunden löper som en röd tråd genom allt de gjort: i grund och botten handlar både Definetely Maybe och What's the story? om eskapism. Som all bra rockmusik är det en utväg. Även om bröderna Gallagher förmodligen bara skulle kalla mig för en fucking wanker om de läst det här.

    En bättre kritiker har påpekat hur What's the Story? och dess föregångare fungerar som ett ofrivilligt koncept: från snorvalpar med stora drömmar till headlinenamn. Det märks ännu tydligare på What's the Story...: här har bandet släppt garden och den hedniska livsstilen (åtminstone delvis) för en relativt lugnare approach. Mixningen är mjukare, och stundtals ges det plats för stråkar och ballader. Yes, detta är skivan med Wonderwall.

    I backspegeln är det svårt att riktigt förstå hur folk kunde bli så upphetsade över What's the Story. Brödernas låtskrivande har inte utvecklats märkbart från debuten, men energinivåerna har fallit drastiskt. Det gör det hela lite svårare att sugas med. Vi har fortfarande att göra med ytterst ordinär kött och potatisrocknroll, Rolling Stones utan blues och Beatles utan valrossar. Där ska det inte påpekas att det är något fel med det, för det är svårt att argumentera mot hur eleganta Wonderwall, Cast no Shadow och titelspåret faktiskt är.
    What's the Story är rockmusik, varken mer eller mindre. Men såhär i backspegeln kvarstår de fortfarande som en akt som gör allra bäst i att stanna kvar i det trygga 90-talet.

Log in to like or comment.